15 april 2005

Fortfarande på Trinidad

Det trasiga backslaget (växellådan) tar förfärligt långa 2,5 veckor att fixa. Det är inte jobbet i sig som tar tid, utan det är att få delarna skickade hit till Trinidad som tar tid. Varje dag tror Volvo Penta "dealern" att delarna kommer idag, eller senast imorgon. Vi går till tullen och kollar efter dem en eller två gånger per dag. Det jobbigaste är inte tiden det tar utan att inte veta hur lång tid det kommer att ta. Lillasyster Alexandra (Alex), 14 år, tar det hela med ro som tur är. Vi hittar på många aktiviteter och utflykter med henne under hennes två veckor. Genom att hyra bil några dagar blir vi friare att åka runt på denna enorma ö, vi åker till badstränderna i norr, till huvudstaden Port of Spain för shopping och går även på bio. På bion får man ovanligt nog ta med sig snabbmat av olika slag, riktigt smarrigt. Den 1 mars blir backlaget äntligen klart. Sista delen har kommit och mekanikern Lawrens monterar ihop backslaget på några timmar. Glada i hågen lägger vi loss. Vi märker dock till vår fasa att backslaget fortfarande inte funkar ordentligt. Snabbt ringer vi till Lawrence som sitter i bilen på väg hem. Han är så snäll att han kör tillbaka till oss trots den sena timmen och kommer ombord för en titt. Det visar sig att det är några sista inställningar som behöver göras. Efter ett par timmar och en provkörning i mörkret är det klart. Puhh!

Nästa morgon går vi upp tidigt och seglar till vårt efterlängtade Tobago. Sträckan på 70 sjömil bjuder på motvind, motsjö och ibland motström under hela dagen, men vi har tur med lite vind som gör det rätt ok ändå. Alex hinner få två dagar på Tobago, Pigeon Point, som har den högsta palmfaktorn vi upplevt! Det stora revet utanför Pigeon Point är grunt och erbjuder fantastisk snorkling. Ser bl a en "Spotted Eagleray" sväva långsamt och fridfullt bland korallerna.

Själva på Tobago och Grenadinerna i mars

Vi fortsätter själva längs Tobagos västra kust med övernattningar i många olika vikar. Vi är själva i tre bemärkelser. Inga gäster ombord, inga båtvänner är kvar på Tobago och i de flesta vikarna är vi enda båten. Att vara enda båten i en vik är mycket ovanligt i Karibien, för det är så många långseglare och charterseglare i omlopp. På Tobago finns det i stort sett inga charterseglare och de flesta långseglare har hunnit vidare till antingen Venezuela eller norrut i Karibien. Det känns bra att vara utan gäster under en hel månad (mars) för att kunna dyka mera och ta det riktigt lugnt. Förrutom att utforka vikarna ägnar vi mest tid till att läsa, spela kort och backgammon, snorkla och dyka. Mycket avkopplande efter många intensiva veckor på Trinidad.

En dag vid frukost kom en fiskeeka förbi och bad oss flytta på båten en stund. De lade ut ett enormt nät på flera hundra meter i en stor vid cirkel. De paddlade runt nätet och slog med årorna i vattnet för att skrämma fiskarna mot mitten. Pelikanerna och vi tittade nyfiket på. Sakta men säkert drog en samling bybor på stranden upp nätet, som var fullkomligt proppfullt med en lustig, smal fisk runt en meter lång som har en svans utan fena och kallas "Sword". Var och en kunde sedan plocka 10-20 fiskar i sina välanvända vävda kassar.

Från Tobago har man en mycket bra vinkel mot vind och sjö för att ta sig norrut och dessutom har man medström. Det blåser oftast nordost i hela Karibien och nu ska vi segla nordväst för att komma till Union Island i Grenadinerna. Vi susar fram i 7-8 knop och seglingskänslan är total. Distansen på 90 sjömil gör att vi går över natten. I gryningen får vi till vår glädje napp på fiskekroken, en Makrill, men när vi håvar in fisken är det bara huvudet kvar. En annan stor fisk eller haj har slukat den hjälplösa fisken. Det är andra gången det händer oss, första gången var på överseglingen över Biscaya. Märkligt och mycket snopet.

Vi tillbringar några dagar på Union Island. Där träffar vi Lars Hässler som är medlem i OSK "Ocean Seglar Klubben" och har skrivit boken "Yrke Världsomseglare". Han tar några bilder på oss för nästa nummer av tidningen "Oceanseglaren". Från Union Island till Tobago Keys är det bara ca 5 sjömil. Där spenderar vi några dagar med snorkling och bad. Färden norrut går via Mayreu och Bequie. I Marigot Bay på St Lucia möter vi Amarillo som vi inte sett sedan Trinidad. Vi firar Angelicas födelsedag med ett besök på en mysig restaurant med utsikt över båtarna. Ombord på Nefertiti bjuds det sedan på hemmalagad tårta med tillhörande Avéc.

Martinique till Antigua

1 april är vi på Martinique, en av öarna i Franska Antillerna. Angelicas lillasyster Christine och hennes sambo Martin kommer och hälsar på två veckor för att segla med oss från Martinique till Antigua. Seglar en kortare sträcka från turistviken Anse Mitans till den lilla staden St Pierre på Martinique. År 1902 hade vulkanen Mt Pelé, 1300 m hög ett utbrott som förstörde hela byn och alla 12 båtarna som låg i viken sjönk. Idag är det populärt att dyka på vraken vilket även vi fyra provar på. De flesta vrak ligger på runt 40 meters djup, men det vi väljer ligger grundare och har blivit hem åt både koraller och fiskar. Sportiga Martin går/springer upp för vulkanen två dagar i rad, i gassande sol. Imponerande. Vi återser de norska båtarna Wildbird och Ida precis innan vi far vidare.

En hel dags segling leder oss till Dominica, där vi endast stannar över natten och går inte ens iland. Ännu en hel dags fin bidevind segling för oss till den lilla pittoreska ögruppen Iles des Saints, i Franska Antillerna. Här återser vi svenska Amarillo, tyska Show och ett par andra båtar som vi känner. Med Inga och Sören på Show dyker vi vid den branta klippan Pain de Sucre precis bredvid vår ankringsplats. Ett berg mer i Angelicas och Jonas smak på 309 meter reser sig mitt på den lilla ön. Denna gång går vi alla fyra upp till toppen och får en tjusig utsikt över ön som heter Terre de Haut.

Seglar till klippön Pigeon Island på Guadeloupe, som är en undervattenspark upprättad av Jack Costeaus. Han "uppfann" och spred fritidsdykningen. Vi gör våra bästa dyk hittills i Karibien. En av de bästa upplevelserna är när en vackert mönstrad ovanligt orädd sköldpadda, ca 1 meter lång, långsamt och graciöst simmar ett par meter framför oss och sneglar bak på oss i flera minuter innan vi måste vända för att luft-tiden börjar rinna ut. Undervattenslandskapet med djupa fåror och klipptoppar är täckta av färgranna levande koraller och vi har aldrig sett så många fiskar av olika arter på en gång.

Martin kämpar på varje segling för att få fisk. Han sitter på ljugarbänken vid fiskelinan och rycker då och då. En gång får vi en barracuda som med sina stora tänder ser grym ut. "Barrisen" blir tillagad på Thailändskt vis med lime, chili och fisksås. Den väger bara ca 2 kg och är ca 50 cm lång. Martin vill ha en större! Mellan Dominica och Antigua blir det riktigt spännande. Först får vi en Barracuda som släpper när vi bara har ett par meter kvar att dra in fisken. Besvikelsen är uppenbar, men vi försöker lugna Martin med att Barracuda ändå är giftiga norr om Guadeloupe. Barracudan äter småfisk som i denna del av Karibien äter giftiga koraller. En stund senare får vi ett rejält napp. Jonas kämpar sakta med att hala in linan med den sprattlande stora guldgrönskimrande fisken. Martin är beredd med håv och krok. När guldmakrillen (även kallad Dorado eller Dolphine Fish) är vid badbryggan släpper den plötsligt från kroken. Nu är både Martin och Jonas fruktansvärt besvikna. Denna fisk hade varit den största de någonsin fångat. Maten är precis klar, men medan vi äter hör vi rätt som det är Martin ropa "FISK!!!". Fiskelinan är uttsträckt till max. Det här är också en bjässe. Adrenalinet pumpar i killarna så att de skakar när de ställer sig på aktern och börjar dra in fisken, som är en guldmakrill. Denna gång har vi planerat allt in i minsta detalj för att inte tappa fisken, vilket verkar fungera. Martin får in ett perfekt hugg med kroken så att den fastnar under hjälarna. Jonas tar håven och tillsammans håller de fisken på badbryggan medan vi sprutar in Vodka rätt in i gälarna. Den avtuppade fisken kan lyftas upp och få ett knivhugg i hjärnan. Vi hugger flera gånger och undrar "är den verkligen död"? Alla är så oroliga att den ska sprattla till och åka ner i vattnet igen. Så gärna vill vi ha denna rekordfisk. 120 cm lång och 12 kilo tung. Inte illa! Gör 16 stora feta filéer av fisken som räcker till många middagar till oss och vänner, både stekt, soppa och sushi.

Christine och Martin åker hem från Antigua i mitten av april, där Antigua Sail Week just börjar. Svajankrandes samlas båtarna Amarillo, Vildfogel, Ida, Show, vi på Nefertiti, Ariel och Mare längst in i viken English Harbour. Ida som är en Colinarcher liknande båt är med i Classic Regatta! Det finns många sk "Mega Yacht" i hamnen under Antigua Sail Week för att delta i en annan regatta. 100-200 fot långa lyxbåtar får annars stora 50 fotare att se pyttesmå ut för att inte tala om våra egna båtar. Bl a ser vi den från Yachting World kända båten Mirabellia som är världen största enmastade segelbåt. Masten sträcker sig ca 100 m över vattenytan. Vi tänker att om vi säljer alla våra båtar tillsammans kanske vi har råd med en bom på någon av de största båtarna :-)

Se bildgalleri nr 16 och 17.