7 januari 2005

Krossa Atlanten

Den 21 november kl 13.00 hör vi startskottet i ARC 2004! Det känns spännande pirrigt. Hundratals människor har kommit ner till hamnen i Las Palmas på Gran Canaria för att se starten. Vi ligger ganska långt bak i fältet bland de 225 ARC båtarna och vi kryssar i endast 2 knops fart mot startlinjen. Starten blir urusel för vår del och det tar hela 40 minuter innan vi ens passerat startlinjen. Men vad gör det när vi har hela 2800 distans att avverka innan vi seglar över mållinjen vid ön St Lucia i Västindien. Ombord är Jonas & Angelica samt kompisen Henrik från Stockholm och Immo våran finske besättningsman som vi "hittade" i Las Palmas.

Vinden fortsätter att mojna och vi går knappt framåt trots att vi gör tappra försök med vår blå, gul, vita gennaker. Till slut gör vi som många andra och startar motorn för att ta oss förbi Gran Canarias södra spets där vi förhoppningsvis kan få mer vind. Det får vi och vår färgglada spinnaker åker upp och vi gör 5 knop. Nu börjar det likna något! Stämningen är på topp och det är svårt att fatta att vi faktiskt är på väg över Atlanten nu. Det som vi drömt om och kämpat för i så många år!

I ARC 2004 är det 8 cruisingklasser varav vi tillhör sista klassen, klass H. Klass H består av ca 25 båtar och är den med de minsta båtarna. De vi känner i vår klass är norska Glad, svenska Night, finska Anina, norska Tomba samt norska Carpe Diem. Deras framfart följer vi hela tiden noggrant. Det visar sig snart att vi verkar gå snabbare än de flesta av dem. Tomba är dock hack i häl hela tiden och Anina tar en annan väg och leder ett tag. Sedan visar det sig att vårt vägval är bättre och vi går om Anina. Detta stärker våran tävlingskänsla trots att vi inte tänkt tävla nämnvärt. Det gör att vi kämpar lite extra med spinnakern som åker upp och ner flera gånger per dag och vi försöker skära för att få så god fart som möjligt. De flesta nätter går vi med spirad genua åt ena hållet och storen åt andra hållet dvs med saxade segel. Det kallas "virsikirja" på finska lär vi oss av Immo och det begreppet blir snart frekvent använt ombord. Dagtid och nätter med svaga vindar är det spinnaker som gäller. Överhuvud taget präglas årets ARC av ovanligt svaga vindar, speciellt andra veckan. Normala år ger passadvinden 10-15 meter per sekund, och då går det lika fort med saxade segel eller "wing on wing" (d v s två genua, en åt vardera hållet). I år är det mestadels 5-8 meter per sekund, vilket gör att spinnaker är näst intill nödvändigt för att hålla god fart. Om vi gör mindre än 3,5 knop en längre tid sätter vi igång motorn och skriver upp motortimmarna. Eftersom det är en cruisingtävling får man köra motor, men får tillägg i tid enligt en formel. Vi har räknat ut att om vi gör mindre än 3,5 knop för segel borde vi inte förlora alltför mycket på att köra motor. Dessutom är det extremt enerverande att segla så långsamt för det innebär direkt att det kommer ta flera dagar längre innan vi kommer fram. Henriks flickvän Carina kommer till St Lucia den 11 december vilket ger oss en extra morot att inte dra ut på tiden. Vi måste helt enkelt vara framme då. Det är mycket tight och vi måste göra 6 knop hela tiden för att hinna. Det är tufft.

Vakterna har vi i 3 timmarspass med skiftbyte mitt på dagen för att inte hela tiden få samma pass. Vi har även matlagnings- och diskschema, men det visar sig snart onödigt. Alla trivs bättre med att ta för sig av det man känner för att göra och det blir ändå en någorlunda jämn fördelning av arbetet. Autopiloten styr mestadels utom vid tillfällen då vinden är riktigt stark och sjön påverkar båten på ett sätt så att autopiloten inte hänger med. Om man behöver hjälp under sitt pass med att t ex ändra segelsättning väcker man personen som står på tur i vaktschemat. Vissa tillfällen kallas alla upp på däck för att snabbt få ner spinnakern vid ett snabbt vindskifte, en stor squall (regnskurar med starka vindar) eller andra situationer som kräver många händer och snabbhet.

Dagarna går sin gilla gång. Förrutom vakter, laga mat, diska, äta och sova spelar vi en hel del Yatzy och läser. Vid några tillfällen tittar vi på gamla 80-tals rullar på video. Varje dag kl 12.00 UTC lyssnar vi på ARC-nätet på kortvågsradion. Då ger vi vår position och får position på de andra båtarna som har kortvågsradio samt väderleksprognos. Vi tar även ner egen väderleksprognos med Grib filer i datorn. Vi analyserar vår och andras positioner, kollar väder och bestämmer taktik för kommande 24 timmarna. Höjdpunkten varje dag är middagen vid 6-tiden, då vi äter riktigt god mat och ofta till och med förrätt, vissa tar en öl och vi sitter alla samlade och pratar och skämtar. De flesta måltiderna äter vi alla tillsammans, vilket vi inte hade trott från början, även om det händer att någon sover på frukost eller lunch. Halvvägs firar vi med champagne, stekta biffar med grönpepparsås och pommes! Precis som vi tummat på för flera år sedan. Ser ibland delfiner fast inte lika ofta som vi gjort förrut när vi seglade över Biscaya eller till Madeira. På avstånd ser vi ett par valar som simmar vid ytan och Henrik ser en val akter om båten som sprutar vatten och svänger med stjärten.

Första veckan fiskar vi och får 4 fiskar. Första fiskarna är underliga och vi undrar var alla "normala" fiskar är. Först får vi upp "Bruno" en brun fisk som ingen känner igen. Endast Angelica vill äta Bruno för de andra tror han är giftig. Bruno ligger i kylen färdigfiléad i väntan på ett beslut och tillslut åker han i vattnet igen. Nu i efterhand när vi sett i en fiskbok verkar det som Bruno var en Grouper och god att äta. Andra fisken får vi på natten. Den är ca 1 meter lång, jättesmal, har en oljeskimrande färg och stora ögon. Inte mycket kött på den och ingen vågar eller vill äta den heller. Kanske är det en djuphavsfisk, för den påminner lite om Madeiras vanliga djuphavsfisk "Espada" förrutom färgen och tänderna. Tredje fisken är en mindre Gullmakrill även kallad Dorado och Dolphine fish. Kärt barn har många namn och denna är en riktig delikatess. Samma dag får vi en till Gullmakrill, en större. Den är guldgulskimrande med grön-blå inslag på ryggen. Mycket vacker. Äntligen "normala" fiskar och vi mumsar i dem till middag och lunch. Fantastiskt gott tycker även de som normalt inte är så överförtjusta i fisk. Grabbarna vill tyvärr inte har mer fisk nu och Angelica tycker det är lite onödigt att fånga och döda stora fiskar själv för att bara hinna äta en munsbit av dem, så det blir inget mer fiskande.

Vi ser ovanligt många andra segelbåtar under vår Atlantöverfart. Nästan varje dag ser vi andra båtar, vilket är mycket ovanligt. Normalt ser man bara båtar i början och slutet av färden. Vi tror att det beror på att vi ligger mitt i fältet av ARC båtar och att vi har tagit den "vanligaste" vägen. Det gör färden mindre ensam och öde och det är kul att ha någon att försöka köra om och prata med på VHF:en. I stort sett alla båtar vi ser är större än oss och borde ligga långt framför oss. Bl a beror det på att de svaga vindarna gynnar oss mindre båtar, speciellt när vi kör så mycket spinnaker.

Vid ett tillfälle när vi sitter i sittbrunnen och pratar i godan ro, ska Henrik trimma spinnakern lite grann, drar i skotet och vips har Jonas fastnat i vinchen! Underarmsskinnet även kallat "Gäddhäng" har åkt in i vinchen och han sitter fast. Det gör ont och vi blir lite stressade. Vad göra? Angelica håller skotet så att det inte ska dras åt mer, Immo får fram en liten skruvmejsel för att skruva upp vinchen, men den är för liten. Henrik får farm en större skruvmejsel och Immo får loss Jonas. Ett stort blåmärke börjar ta form, men det har inte gått hål på skinnet som tur är. Slutet gott allting gott.

Vid två tillfällen åker spinnakern ner i vattnet. Första gången är den helt i vattnet och åker under båten. Vi får tillslut upp den genom att lossa på ena skotet från spinnakern. Andra gången åker en bit av spinnakern i vattnet och när vi får upp den visar det sig att vi har fångat en flygfisk i spinnakern! Denna historia sprider sig till en i ARC ledningen och de tar fasta på den och ger oss till och med ett pris för denna historia.

Sista dagarna innan mål vill vi bara komma fram NU! Vi har fått mer vind och sjö och vi tror att det är så här det nomalt är på Atlanten. Vi går för spirad genua sista två dagarna och har för första gången på överfärden svårt att sova för det rullar så mycket. På natten den 11 december ser vi land. Det är St Lucias ljussken som syns och alla vaknar och hjälper till sista biten. Rundar Pigeon Point på St Lucia precis när solen går upp. Det blir bidevindsegling sista metrarna in i mål. En fantastisk lyckokänsla sprider sig i våra trötta kroppar! Vi har nått Västindien med egen båt och dessutom känns det som att vi har gjort bra ifrån oss i själva tävlingen. I Rodney Bay Marina blir vi mottagna med karibisk plingplongmusik, Rom Punch drinkar, en härlig fruktkorg och en påse med information och brochyrer från ARC. Värmen är tryckande och härlig och vi går genast och äter frukost på en restaurang vid vattnet. Fixa ordning båten får vi göra sen, nu ska vi fira!

Se bildgalleri nr 12.