12 augusti 2004

Biscaya

Vi lyckades komma till Brest i Frankrike precis när vi har tänkt oss, till och med en dag tillgodo. 28 augusti ansluter Niklas som planerat. Han är en mycket erfaren gast efter att tidigare ha seglat med Jonas föräldrar över Atlanten. Nu ska han följa med oss i ett par veckor över Biscaya och i Spanien. Biscaya heter den kända och ökända bukten mellan England/Frankrike och Spanien. Här ligger kontinentalsockeln som vid hårt väder skapar stora vågor, som har sänkt eller skadat många skepp genom åren. Det gäller att korsa Biscaya under bästa möjliga väderleksförhållanden. I augusti och framåt är det ofta sämre väder, därför har vi siktat på att korsa Biscaya i slutet av juli. Vi ska segla över Biscaya från Brest, ett av Frankrikes seglingsmecka, till La Coruña, en stor sommarstad på norra Spaniens kust.

Innan vi kastar loss förbereder vi oss genom att lägga rutten i GPS:en och i sjökorten, läsa om hamnen La Coruña och inseglingen, handla massor med mat, tanka vatten och diesel, ha en säkerhetsgenomgång med Niklas. Dessutom ökar vi säkerheten genom att göra klart våra stormluckor, som vi kan sätta på ventiler (dvs fönster) om de skulle gå sönder i en storm. Riggar även upp anordningen för drivankaret, en 2,5 m stor fallskärm som vi kan lägga ut föröver för att minska farten på båten och hålla upp henne mot vågorna i en storm. Vi lägger i all nödvändig utrustning och mat i vår grab bag (en vattentät väska som man tar med i livflotten). En 20 liters dunk med färskvatten spänner vi fast i aktern, som vi kan ha med jämte livflotten om vi behöver lämna båten, och som säkerhet om vattnet ombord blir dåligt eller läcker ut. Förväntningarna och spänningen ligger i luften. Det här har vi sett fram emot med skräckblandad förtjustning länge.

Vi får en bra prognos med nordliga vindar och svaga styrkor för några dagar framåt från och med fredagen den 30 juli. Kl 06.30 ringer väckarklockan och vi kastar loss från Brest. Efter att ha rundat bojen Chausse de Sein lägger vi oss på kurs 207 grader som vi ska följa i 350 distans, hela vägen till La Curuna, vilket vi beräknar kommer ta 3-4 dagar. Seglar för bara gennakern i sin blå-gul-vita prakt och gör ca 5 knop. Dyningarna är långa och behagliga. Vi bestämmer oss för 3 timmarsvakter. Med 3 bestättningsmedlemmar innebär det att man får 6 timmar mellan sina vaktpass, för sömn, mat, diska, vila, läsa etc. Det fungerar finfint för oss. För Angelica och Jonas som är vana att köra 4 timmars vakter på två personer känns det som rena lyxen.

För första gången gör vi i ordning vår fiskeutrustning! En 100 meter lång stark nylonlina med en strömlinjeformad tyngd samt en illgrön bläckfisk med krok läggs ut på släp efter båten. Ingen fisk första dagen. På natten under Jonas vaktpass ser vi lekande delfiner som simmar och hoppar i bogvattnet i fören. Angelica har precis vaknat och får också se delfinerna i ljuset av fullmånen. Rofylld och härlig känsla att susa fram på Biscaya med delfiner som sällskap mitt i natten!

Förmiddagen andra dagen flyter på med vaktbyten, sol, fin slörsegling (slör=vinden snett bakifrån) och ljudliga snarkningar. Vid lunch börjar det hända saker och det visar sig att det blir en extremt händelserik dag. Vi får syn på en 6 meters val om styrbord, som långsamt flyter upp till ytan med sin fina fena i vädret och sprutar en fontän av vatten. Strax därefter ser vi hur det rycker i vår fiskelina. Jonas börjar hala in fisken som sprattlar och kämpar emot. Det blir full rörelse, spänning och hurrarop på båten. Hämtar 96-procentig sprit i en blomspruta som vi ska spruta in i gälarna för att lugna fisken, tar fram vår stora håv, kniv, handskar och kameran. Plötsligt känns det som fisken släpper. När vi får upp kroken sitter ett stort huvud av en makrill fast med inälvorna dinglandes undertill! Funderar först på om vi kan ha dragit av huvudet, men det går ju inte. Måste ha varit en jättefisk eller antagligen en haj som passat på att få ett skrovmål på den försvarslösa makrillen. En gång till under dagen får vi napp. Tror att det är en smarrig gullmakrill för vi ser en grönaktig färg vid ytan där fisken sprattlar. Det vattnas i munnen när vi halar in fisken, men den sliter sig : (

Strax efter incidenten med makrillhuvudet, kommer en helikopter flygande rakt mot oss. Den cirkulerar över båten på några meters avstånd och ljudet är bedövande. På VHF kanal 16 anropar helikoptern oss och informerar vänligt på franska att vi är i franskt militärt övningsområde och att vi behöver segla 150 grader i 3 timmar för att ta oss därifrån. Det är en mer sydostlig riktning än den sydvästliga som vi håller. Det är bara att lyda även om det innebär att vår resa över Biscaya kommer ta längre tid. Vi hör på VHF:en att helikoptern åker till andra båtar runt oss (som vi inte ser) och ger samma order. Det var en spännande upplevelse och kul att prata med franska marinen!

Vi ser ett stort stim flygfiskar som hoppar i bågar för om båten. De är riktigt samspelta och det ser vackert ut. På längre avstånd ser vi ytterligare en val som sprutar vatten om och om igen. Ett gäng maneter som har en bubbla över vattenytan som segel ser vi fara förbi båten. Det kan vara en giftig manet med det komiska namnet Portugisiska Örloggsman, eller så är det någon annan sort. Allt detta med fiskar, valar, helikopter, flygfiskar händer inom loppet av 3 timmar. Men det är inte över än. Tyvärr får man nog säga.

På natten kör vi våra vakter som vanligt. Angelica tar över från Niklas kl 00.00, men Niklas hinner knappt somna innan Angelica ser blixtrar ganska långt bort om styrbord. Med tidigare hemska åskväder färskt i minnet, väcker Angelica Niklas och vi tar ner spirbommen som håller ut genuan och rullar in seglen, sätter igång motorn och gör alla andra vanliga förberedelser för åska. Jonas vaknar också. På radarn ser man tydligt hur åskan närmar sig. Det är inte ett åskoväder som vi brukar ha utan det är ett helt band av åskmoln, en hel åskfront närmar sig. Känns riktigt läskigt och de gamla känslorna från förra gången kommer upp. Känner av hela kroppen att det här vill jag (Angelica) inte vara med om igen och denna gång är det massor med åskmoln och fullkompligt pepprat med blixtrar, som är de största jag någonsin sett. Vi pressar motorn för att köra så fort som möjligt och kör i den riktning som vi tror är bort från åskfronten. Ett tag mer åt babord, sedan åt styrbord. Åskfronten är oss hack i häl om styrbord och akter om oss. Vi har tur och slipper faktiskt få åskan över oss, som närmast är den 2 distans bort. Det var en kamp som varade i tre timmar. Kändes jätteskönt när vi kunde konstatera att vi lyckats köra ifrån åskan och att den tagit riktningen akter om oss. Dock är vi helt ur kurs igen och har hamnat alldeles för långt österut, men vad gör det när vi slapp åskan. Ytterligare två timmar senare kan två ur besättningen gå och lägga sig. Alla är trötta efter nattens slit och oro. Fortsätter gå för motor natten ut för att hålla fart och kurs, även förmiddagen den tredje dagen fortsätter vi för motor för då blir det bleke.

Det är första augusti. Tänk att det är augusti! Man blir verkligen "dagvill" av att långsegla. Tack vare loggboken som vi skriver varje dag kan vi hålla reda på vilken dag det är. När jag har min vakt känner jag en härlig lycka av att solen lyser och att vi har klarat nattens åska, att det har hänt så många spännande och härliga grejer, allt har gått så bra på denna Biscayaöversegling hittills. Som pricken över I:et, kommer tre valar nära båten. Vinden kommer igång, men denna gång från väst vridande till sydväst. Vi seglar under eftermiddagen, men tillslut är vinden rakt emot, sjön har byggts upp och det blåser för klent för att vi ska komma någon vart. Blir motor igen. På kvällen lägger sig en tät dimma över oss som varar större delen av natten. Ett tag kör vi dubbla vakter för att kunna ha koll på andra båtar på radarn och samtligt hålla utkik i dimman ordentligt. Vid 4-tiden på morgonen ser vi fyrarna och enslinjen in till La Coruña. Alla vaknar och njuter av en stilla angöring i mörkret i Spanien. Vi är framme! Vi har klarat det! Härligt!

Total tid: 68 h, 52 min

Total distans: 385,2 distans